Idag åkte vi till en annan kristen by och alla grupper sökte sig till de indier som kunde hjälpa en med just sitt projekt. Vi satte oss i ett tempel med en annan kristen präst och fick en massa bra information. Vi delade på prästen med Kattas, Stinas och Louise som skrev om självhjälpsgrupper, de hade liten frågor till prästen också! Vi tog även en liten promenad i byn, kollade oss omkring och alla vi stötte på ville bli fotade. De var helt faschinerade av kameran, så visade vi bilderna efteråt (digitalkamera), så himla söta!:)

HAHA, juste jag måste ju bara berätta, ni som känner mig bra vet om att jag är MÄSTARE på att stuka foten, tror ni inte att jag gjorde det i byn då jag och Emma går och pratar med Fader Thomas (prästen)? Helt plötsligt ba föll jag ihop, stukade foten i en grop i marken! Emma börjar (såklart) skratta:P, men alla indier var framme på 2 sek och försökte hjälpa mig upp! Jag tappade även min kamera i fallet, den flög flera meter, då sprang en liten pojke och hämta den och gav den till mig, så snälla! Inte alls som i Sverige där folk oftast skiter i dom som ramlar eller snabbt frågar (nonchalant) hur gick de..! Fader Thomas blev helt till sig och hämtade en kvinna som skulle försöka heala min fot! så snällt, men jag sa nej, jag stuka bara till den lixom :'P

De firade ju Pongal när vi var där i Indien, en högtid i Indien! "Happy Pongal" hörde man hela tiden! Det är en stor tradition i Indien och den klassiska maten för Pongal smakade typ som mandelmassa i risform, inte gott! De ville få oss att smaka när vi satt i bussen påväg till nästa by, jag tvekade lite och ville egentligen inte. Då körde dom praktiskt taget in skeden rakt i munnen på mig! :P Emma började äta som godis, hon tyckte det var asgott men usch, jag gillade det inte!

Efter ett tag var det dags för lunch, mm såå efterlängtad *not*, men ändå åt vi och försökte se så tacksamma ut som vi bara kunde, jag har ju berättat innan hur fin gest det var av dom egentligen! Det som var så synd var att fler och fler av oss började bli sjuka, speciellt Sofia. Hon mådde jätteilla och var helt yr, Johanna var sjuk även hon. Så alla var trötta och slitna, men det var nu som den största upplevelsen skulle komma!

Vi åkte sedan till ett Hospice! Det enda Hospiset som finns i hela Indien (och det var kristet, vilket hinduland, va?)! Människor som får bo där är människor som levt större delen av sitt liv på gatan, blivit utslängda hemifrån och har absolut ingen! Ingen vill ens röra vid dem, se på dem eller prata med dem. De har även en dödlig sjukdom och kmr då dö inom högst 1-2 år. Det var hemskt att se, men samtidigt så himla vackert! De som startat detta, Mrs atkins (Martha) och Fader Thomas åkte runt och plockade upp människor på gatorna, en hittade dom bland soporna som kämpade med att få maten före kossorna. Hospicet var så otroligt vackert, stort vitt hus med blommor överallt och en fantastisk utsikt (bilder längre ner).

Det vackraste var nog sjuksköterskorna, alla hade ett handikapp men jobbade på heltid på hospicet, torkade bajs och kiss ur sängarna och tog hand om människorna där, helt enkelt. En av deras uppgifter var att bara gå runt och röra vid alla, patienterna ska någon gång i sitt liv få känna sig behövda, älskade! Visa att det faktiskt finns människor på den här jorden som bryr sig om dom! Vi fick sedan gå in i ett rum där det låg människor som kommer dö inom ett par dagar. Där låg det en kvinna som bara kunnat ligga ner, pga sin sjukdom! Alla ben i hennes kropp var så sköra att skulle man bära henne eller sätta henne upp så skulle hennes ben i kroppen sönder! Ändå låg hon där och LOG! Hon var så tacksam att hon nu har en säng, mat, människor som bryr sig om henne, ett hem!

En av de saker som jag lärde mig när jag var i Indien, som jag kom fram till var en av de största skillnaderna mellan svenskar och indier (egentligen skillnaden mellan I-landsbefolkningen och U-landsbefolkningen) att svenskar blir inte nöjda med det vi får, vi vill bara ha mer, vi vet att vi alltid kan få mer, få det bättre. Till skillnad från dessa människor som blir lyckliga för det de får, de är tacksamma för det som de redan har  och värdesätter det. Borde det inte vara tvärtom egentligen? Vi som redan har så mycket ska vara tacksamma, men dessa fattiga människor är så otroligt orättvist behandlade och har knappt mat, men de är lyckliga och tacksamma för den lilla mat de har! Rättvist? Knappast..

Efter hospicet åkte vi till Ghandi-muséet, eftersom en grupp skrev om Ghandi i deras projekt. Det var nog den tråkigaste föreläsningen jag någonsin varit med om! Till och med lärarna typ somnade! Efter det så satte vi oss i bussen för att åka mot nattåget, hem till Mamalla Beach Resort!! <3 Gud, vad vi längtade! På vägen dit så stannar bussen vid ett 3-stjärnigt hotell, där skulle vi få en riktig middag innan vi åkte hem! Det var buffé med pommes frites, kebab, pasta, goda såser och mwaaaaaaaaaah jag åt som en riktig häst! Efter middagen satte vi alla stolar runt i en ring och hade vårat sista cirkelmöte i Madurai, vi pratade om vad vi sett under dagen och tankarna som vi haft. Jag kommer ihåg hur jag berättade om när jag stukade foten och ramlade, och hur reaktionerna från indierna var så fina, de hjälpte mig upp och alla gjorde det, som en självklarhet. I Sverige hade nån kanske sagt "oj, gick det bra?" men det hade inte varit så mycket mer med det. Så blir det väl när Sverige är ett individualiserat samhälle och INdien ett kollektiviserat, vad är trevligast egentligen? Fast då blir ju motfrågan, vad ger mest framgång?

Alla andra pratade om Hospicet, hur tacksamma alla som var där var, och så började vi tänka på hur deras liv sett ut innan de blev hittade av fader thomas och martha! Då insåg jag, jag insåg allting, och jag kände mig så vidrig. Jag började gråta, jag grät så mycket att jag knappt kunde andas. Här hade vi suttit och klagat på att vi fått för mycket ris på bananblad i två dagar till mat, när vi kom till Hospicet så sa fader Thomas att idag fick patienterna sin favoritmat, jag kollade ner och såg den maten vi ätit på bananblad i två dagar. Hur fan kunde vi vara så otacksamma, så vidriga I-lands-otacksamma snorungar, så kändes det! 

Efter den känslofulla middagen så åkte vi mot tågstationen och tog vi nattåget upp till Mamallapuram igen!

Här är vi i den första byn för denna dag, vi sitter i ett tempel och
intervjuar bland annat fader thomas (inte samma fader thomas som äger hospicet)
 

Vi tog en runda i byn och jag blev kär! :* Han ser ut som en prins!
 

Ghandi-gruppen med några indier!
 

Emma, Fader Thomas, jag och massa barn! =)
 

Pongalmaten!
 

Den gjorde mig och Emma lite fucked up! ^^ haha närå!
 

Efter lunchen, Marcus med hans "familj" haha ;D
Btw, hon till lila bredvid honom var lika gammal
som oss, född 1989, förstår ni var små indier är??
 

Vi satt utanför matstället och väntade på bussen för att åka till Hospicet,
alla var sjuka, trötta eller slitna, det var ingen rolig hörna av folk just då!
 

Porten till Hospicet öppnades!
 

Det där gjorde en av kvinnorna på bara ett par minuter med pulver i olika färger!
 

Vackert, va?
 

När vi kom in dit fick vi alla en varsin ros, prick i pannan och en kokosnötjuice! 
Miccan och jag var otroligt fräscha!  
 

Ramanan, vår guide! Babo heter han som äger Mamalla Beach Resort,
vårt hem. Ramanan är bror till Babo och han var som vår guide! Nu när
vi åkte till Madurai så följde (såklart) Ramanan med oss, sen idag när
vi åkte hem så stannade han kvar på ett hotell och väntade in andra
gruppen (Kharma) och var med dom i Madurai till fredagen och gjorde 
samma utflykter och gick på samma föreläsningar som han reda varit 
på med oss! Sen åkte han hem tillsammans med dom istället! Under
den här tiden så missade han att fira Pongal & sin egen FÖDELSEDAG
pga att han var med oss, gissa om man skämdes! men han hade samtidigt
valt det själv, men han är verkligen en av de snällaste jag nånsin träffat!
 

De såg verkligen upp till oss och hela tiden höll vi fram händerna som
dom gör och bockade huvudet och sa: "Vannakam" som betyder Hej
på Tamil. De blev nästan tårögda av glädje och gjorde samma sak tillbaka.
Jag gick fram och la min hand på dem ibland, log och tittade dem i ögonen!
Det gjorde deras dag! Speciellt att vi kommer dit och hälsa på deras språk!
 

Jag viskade till Stina så gick vi tillsammans fram till dessa tanter
och gav våra rosor som vi fått i början till dem, och de blev så glada!
"Nandri, nandri" sa dem, det betyder "Tack" på Tamil!
 

Här är sjuksköterskorna på Hospiset som jag berätta om!
Alla hade ett handikapp, som sagt! En hade puckelrygg, 
en annan var halt etc. men de var alltid så glada och de
torka undan bajs och städade efter patienterna, vilka stora
hjärtan de har, eller hur?
 

Läs det här, hahahaha!
Vi var ute och promenerade på bakgården, då ser vi en gammal man
som ligger på marken,rullatorn står bredvid honom och han rör sig inte! :O
Fader (som startat hospiset tillsammans med 91-åriga Martha) fick lite panik
och försökte få liv i han, jag trodde seriöst jag för första gången sett en död
människa på riktigt!! Men då satte han sig upp helt plötsligt, med värsta
stonefacet, sen lägger han på ett litet smile.. HAHA! Då hade han bara
låtsats vara död! Asså vilken SKÖN man asså! Snacka om att skämta om
det enda man kunde skämta om där, bäst humor! jag digga han :'D
Sen lunkade han vidare, det där gjorde väl hans dag! ^^,
 

Här har ni några av människorna som satt och åt!
 

Jag och Joanna på Hospicets tak! Utsikten var underbar och vi båda 
diskuterade hur fridfullt det vore att ha sin sista stund här! Visst skulle 
det vara fräschare på ett svenskt, vanligt sjukhus men det skulle inte 
ens vara i närheten så mycket, kärlek, glädje och fridfullhet som här!  
 

Martha och Fader Thomas! <3 Finns det människor med större hjärtan?
 

Precis innan vi skulle gå så fick vi alla en varsin stor sjal, jättevackra!
 

Ghandimuséet
 

På det tyska hotellet
 

MATEN! <3
 

Stina på nattåget, hemåt!!