Krönika ur aftonbladet
Jag älskar att läsa krönikor, då jag själv älskar att argumentera och diskutera kring allt möjligt. Det är en person som fritt skriver exakt vad de tycker och de får till det så bra (oftast) med såna härliga och personliga argument. Idag var det en krönika i aftonbladet om Michael Jacksons död som hette Ett smart drag att dö, Jackson
Först vart jag jätteirriterad då jag avskyr när människor skämtar och driver om andras död, t ex alla dessa IDIOTISKA skämt om lilla Änglas död, även om Michael Jacksons.. Hur kan man hitta något roligt i det? De har dött, och båda i en alldeles för tidig död (SPECIELLT lilla Ängla) och på fel sätt, hur kan det vara roligt? Jaja, tillbaka till artikeln, sån nörd som jag är så var jag tvungen att riva ut den sidan och nu när jag, Eugenia, Carolina och Fredrik var på Mosebacke satt jag och läste högt för dem, tror ni någon av de lyssnade? *Suck*
Här är den i alla fall, en krönika av Fredrik Virtanen! Snälla läs den! Det är så jäkla sant det han skriver!
Från cirkusfreak till Elvis Presley på ett hjärtslag.
Döden är ett lysande karriärdrag.
Döden gör stjärnor odödliga.
Det stämmer verkligen, att när någon dör så blir de så himla mycket större. Människan går från en känd person till ett helgon, en legend! Sen Michael Jackson dog har jag pumpat hans musik och blivit helt lyrisk kring honom, jag har verkligen uppskattat hans musik mer än någonsin de senaste dagarna! Dock har jag alltid gillat hans musik men nu uppskattar jag verkligen den mer och lyssnar på texterna och aah.. jag beundrar den mannen! Bra citat, döden gör stjärnorna odödliga!
Först vart jag jätteirriterad då jag avskyr när människor skämtar och driver om andras död, t ex alla dessa IDIOTISKA skämt om lilla Änglas död, även om Michael Jacksons.. Hur kan man hitta något roligt i det? De har dött, och båda i en alldeles för tidig död (SPECIELLT lilla Ängla) och på fel sätt, hur kan det vara roligt? Jaja, tillbaka till artikeln, sån nörd som jag är så var jag tvungen att riva ut den sidan och nu när jag, Eugenia, Carolina och Fredrik var på Mosebacke satt jag och läste högt för dem, tror ni någon av de lyssnade? *Suck*
Här är den i alla fall, en krönika av Fredrik Virtanen! Snälla läs den! Det är så jäkla sant det han skriver!
Från cirkusfreak till Elvis Presley på ett hjärtslag.
Döden är ett lysande karriärdrag.
Döden gör stjärnor odödliga.
Helgens tsunami av extrainsatta Michael Jackson-dokumentärer, extrabilagor och soffsamtal bevisar en gammal tes: Det smartaste karriärdraget som finns är att drabbas av döden. Jimi Hendrix, Kurt Cobain och Jeff Buckley är tre andra, mindre artister, vars stjärnstatus och försäljning mådde prima av att dö. (Nej, jag vet. De fick inte uppleva det. Och det är tråkigt för deras familjer och för alla som redan var fans. Men det är en annan historia.)
Människor överskattas när de dör. De växer av sentimentala skäl och av de levandes artighet. Döden upphöjer utslagna "Idol"-sångare till artister, artister till stjärnor, stjärnor till ikoner och ikoner till Jesus-figurer. Det är förstås ironiskt och lustifikt att just döden gör stjärnor odödliga. Men döden gör i viss mån alla odödliga. Bara som död kan man vara odödlig, eller hur? Trots att man bevisligen inte är odödlig som död. Döden är alltså ett mentalt tillstånd, inte en fysisk akt.
Överskattningen som inträffar efter döden är både trevlig och förljugen. Hyckleriet kan vara kvävande. Men i Michael Jacksons fall är det först som död han får den uppskattning han förtjänar, och av rätt skäl. En jättevåg av kärlek och respekt har sköljt över världen i helgen och den kommer att fortsätta länge. Hans freakincidenter kommer att leva kvar men hamna alltmer i bakvattnet för vad allt egentligen handlade om: Han var en stor konstnär. Han sjöng, dansade och spelade in låtar bättre än alla andra. Under en viss tid. Därpå blev han en cirkuselefant.
Ungefär som Elvis Presley. Elvis var, jämfört med den kreativa storhetstiden på 50-talet och den publika storhetstiden på 60-talet, perifer när han dog 1977. The King uppträdde och gjorde underskattade skivor men var mer en underlig medial stjärnfigur än århundradets främsta rockartist. Därpå dog Elvis och blev, igen, den gigant han förtjänar att vara.
Michael Jackson har aldrig varit lika besjälad av Guds gåva som Elvis, enligt mig. Jag föredrar poppig soulrock framför rockig funkpop, men jag skulle aldrig fantisera om att reducera Michael Jackson till ett tokigt cirkusfreak, vilket världen ägnat sig åt de 20 senaste åren. Michael Jackson tog, precis som Elvis, svart musik - soul, rhythm 'n blues och gospel - och förde ut den till en vit masspublik.
En fantastisk insats som drunknade i hans senare privatlivshysteri. Döden rättar nu till historien, och gör honom odödlig av rätt anledningar. "Smooth criminal" och "I want you back" med Jackson 5 ekar i evigheten.
Människor överskattas när de dör. De växer av sentimentala skäl och av de levandes artighet. Döden upphöjer utslagna "Idol"-sångare till artister, artister till stjärnor, stjärnor till ikoner och ikoner till Jesus-figurer. Det är förstås ironiskt och lustifikt att just döden gör stjärnor odödliga. Men döden gör i viss mån alla odödliga. Bara som död kan man vara odödlig, eller hur? Trots att man bevisligen inte är odödlig som död. Döden är alltså ett mentalt tillstånd, inte en fysisk akt.
Överskattningen som inträffar efter döden är både trevlig och förljugen. Hyckleriet kan vara kvävande. Men i Michael Jacksons fall är det först som död han får den uppskattning han förtjänar, och av rätt skäl. En jättevåg av kärlek och respekt har sköljt över världen i helgen och den kommer att fortsätta länge. Hans freakincidenter kommer att leva kvar men hamna alltmer i bakvattnet för vad allt egentligen handlade om: Han var en stor konstnär. Han sjöng, dansade och spelade in låtar bättre än alla andra. Under en viss tid. Därpå blev han en cirkuselefant.
Ungefär som Elvis Presley. Elvis var, jämfört med den kreativa storhetstiden på 50-talet och den publika storhetstiden på 60-talet, perifer när han dog 1977. The King uppträdde och gjorde underskattade skivor men var mer en underlig medial stjärnfigur än århundradets främsta rockartist. Därpå dog Elvis och blev, igen, den gigant han förtjänar att vara.
Michael Jackson har aldrig varit lika besjälad av Guds gåva som Elvis, enligt mig. Jag föredrar poppig soulrock framför rockig funkpop, men jag skulle aldrig fantisera om att reducera Michael Jackson till ett tokigt cirkusfreak, vilket världen ägnat sig åt de 20 senaste åren. Michael Jackson tog, precis som Elvis, svart musik - soul, rhythm 'n blues och gospel - och förde ut den till en vit masspublik.
En fantastisk insats som drunknade i hans senare privatlivshysteri. Döden rättar nu till historien, och gör honom odödlig av rätt anledningar. "Smooth criminal" och "I want you back" med Jackson 5 ekar i evigheten.
Det stämmer verkligen, att när någon dör så blir de så himla mycket större. Människan går från en känd person till ett helgon, en legend! Sen Michael Jackson dog har jag pumpat hans musik och blivit helt lyrisk kring honom, jag har verkligen uppskattat hans musik mer än någonsin de senaste dagarna! Dock har jag alltid gillat hans musik men nu uppskattar jag verkligen den mer och lyssnar på texterna och aah.. jag beundrar den mannen! Bra citat, döden gör stjärnorna odödliga!
Postat av: IDA
Visst har han rätt. Det är ju ofta att man inte börjar uppskatta människor förrän de är borta. Inte bara stjärnor som dör utan även i vanliga livet för vanliga människor. Människor är konstiga...
